KÖP
mjukband ISBN 978-91-87511-18-9
e- bok ISBN 978-91-980613-5-2
26 januari 2015 Recension DAST Magazine
”Hångel krångel passar läsare som gillar Bridget Jones dagbok”.
INNEHÅLL:
Jasmine Elisabeth Lind är kontorist på Stadsbyggnadskontorets avdelning för bygglov. För en tid sedan var hon, i godan ro, gift med Fred i Bromma och hade planer på barn och en hundvalp. Den drömmen är krossad.
Jasmine är skild och har ärvt ett stort hus med ett bräckligt tak på en ö i Stockholm city. Det är en snörik vinter. Hon behöver en karl som kan skotta snö. Vännerna hjälper till med att prova ut en annons till annonspelare men ingen river av en lapp med hennes telefonnummer på. Avdelningschef fröken Nygårdh meddelar i samma veva att avdelningen för bygglov ska på utbildningshelg i skärgården. Det blir bråttom att skaffa en karl.
Varje dag klockan 17.01 träffas Jasmine och hennes vänner på Mickes pub. De har ett eget bord och dryftar varandras problem en stund före hemfärden. Varje natt dryftar Fabian och Jasmine sina problem i mobiltelefonen.
Jasmine har ingen aning om att hennes inrutade småputtriga liv med vännerna på jobbet och hyresgästerna i huset snart ska vändas ut och in på.
Snön vräker ned och Stockholm fryser till is. Annonsen är på avvägar. Fred dyker upp på Stadsbyggnadskontoret, full och galen och något händer mellan honom och receptionisten Liz, Jasmines bästa vän. Långsamt och obevekligt sätts en rad små skeenden igång och växer till katastrofala storlekar. Det börjar med en tunnelbaneresa till Hägersten och spådamen lady Spinoza, ett guldhalsband och en kille från Norrland. Eller började det tidigare? Med Astrids död och pappan på en Alptopp?
Filippa Kaer berättar med humor, värme och psykologisk skärpa och det är roligt, förbluffande och lättsamt att läsa Hångel Krångel.
Ur Hångel Krångel
1.
”Seansen är fixad, Jasmine”, sa Liz min bästa vän och vårt-ansikte-utåt på Stadsbyggnadskontoret. ”Det blir i kväll.”
Hon lutade sig över mig och min dator med ett kuvert i handen, som om hon hade ett tjänsteärende att diskutera.
”Är du galen!” sa jag. ”Jag skämtade bara. Andeseanser är för losers. Tjejer utan hopp.
Liz blev alldeles stirrig. ”Jasmine, lägg av. Backa nu, går inte. Vi har sett fram emot det här. Tänk på att Sara är känslig.”
Jag är känslig, ville jag svara. Därför vågar jag inte gå på seanser. Jag är rädd för mötet med … en som inte finns på Jorden mer. Kanske inte rädd, då. Oförberedd i alla fall. Särskilt på att det skulle ske just i dag.
Inget av det, sa jag. Det var inte läge att tjafsa på jobbet när fröken Nygårdh kunde dyka upp när som helst.
Dessutom, Liz såg ut som om taket ramlat rakt ned i hennes uppsatta frisyr och hennes och Saras hetsiga ögonkast for som kulspruteeld genom kontoret.
”Okej, då.” Jag satte upp båda händerna i jag-ger-mig-gesten. ”Ge mig några minuter att tänka på saken.”
När Liz och Sara tänkte boka en seans med en andeframkallare sa jag självklart, räkna med mig, och gapskrattade.
Tala med andar är något alla vill göra, innerst inne. Fnurret är att det inte går. Jag menar, hur skulle världen se ut om röster ur dödsriket, uhhh, manifesterade sig hur som helst. Alldeles nog, är att överrumplas av ännu levande personer, som typ mitt ex Fred. Eller i badrummet, en naken kille som man aldrig sett.
”Men du, ärligt. Hur skulle världen se ut om de dödas röster manifesterade sig hur som helst”, sa jag alltså till Liz. ”Uhhh! Inte roligt! Det är nog att överrumplas av levande personer, som typ Fred. Eller i badrummet, av en naken kille som man aldrig sett.”
Liz blekgrå ögon blev svarta som tjärnar i skogar. Glömsk av glasväggen i bortre änden på vårt kontorslandskap, som fröken Nygårdh trycker sitt avlånga ansikte mot när hon är på krigsstigen, slutade Liz att låtsas att hon var på vår avdelning i ett ärende. Kuvertet som hon haft med som kamouflage vissnade som ett löv. Det singlade ned mot golvet och blev liggande.
”Jasmine, det där har du inte sagt något om. Vem var han?”
”Fred?” sa jag förvånat. ”Skojar du? Har jag inte berättat om Fred?”
”Din gamle Fred, jo. Tusen gånger för mycket! Fred tar vi inte i tång med på det här kontoret. Nej, skärpning nu. Killen i badrummet menar jag.”
”Jaså, han. Vad vet jag? En blekfis som sovit över hos Rubina. Eller Elin. Killar i badrummet får man ta, när man har inneboenden.”
”Nakna”, sa Liz och lutade sig mot mitt bord med båda händerna. ”Du menar utan en tråd på kroppen.”
”Sånt händer.”
Jag försökte verka anspråkslös med mitt hems överraskande fördelar. Liz kunde få känna att hon missat något när hon inte ville dela hus med mig i höstas. Ett hus med insjunket tak, i alla fall snart insjunket, till våren eller så, hade byggmästaren sagt och sett tvivlande ut då jag försökte trixa med årstiderna.
”Våren? Det är väl i juni eller juli, du menar då, va? Augusti, kanske?”
Ett sprucket tak, ett eventuellt sprucket tak, kunde uppvägas av besök av chosefria unga män, kunde jag se att Liz tänkte .
Jag bet intensivt i en nagel för att inte störa Liz fantasier.
(Liz hade haft besvärligt på karlfronten i alla tider. Singel på livstid, gick hennes funderingar. Det var jag väl medveten om. Inte för att det var något fel på vare sig hennes yttre eller inre. Hon hade bara inte haft någon tur.)
Det var i oktober jag bad Liz och Sara (ja, till och med vaktmästare Sune och hans debila kusin Kåre) på mina bara knän att de skulle flytta ut till mitt hus på ön och betala hyra som jag skulle köpa tak för till våren.
”Ett hus utan tak när det snart är vintern”, hade Liz sagt och gjort no, no med pekfingret. (De andra hade påpekat det också, till och med kusinen som vanligtvis inte har något vett i skallen och inte kan skilja ett uträtat gem från en kontakt, vilket har förorsakat en del trassel på jobbet.) Men när blottaren på toan kom på tal blev hon lång i ansiktet. Jag såg att hon var klart borta i tankarna. Det såg Sara med från sin arbetsdator, två meter från min.
Sara var inte hundra på om Liz fått över mig till ande-resan. Saras kinder färgades röda, mjuka pösiga kinder, som fjällade av vitt puder.
”Jasmine!” kom det ur hennes pussmun som fanns där kinderna drogs ihop till ett runt andningshål. ”Vi har bokat för tre. Andeseansdamen kommer att bli rasande om bara vi två kommer.”
”Jag kan gå med”, sa Dan yrvaket, reste sig ur sin middagsslummer och var på väg mot oss.
”Absolut inte!” sa Liz, Sara och jag med en mun.
”Jag tänkte bara …” Dan sjönk ned på sin stol.
”Hysch, hon kommer!”
Liz, som har ögon i nacken, gjorde ett varnande tecken. Hon kastade sig över kuvertet och viftade med det mot mig. Sara och jag grep var sin mapp och tog fram funderarminen. Fröken Nygårdhs skugga flöt över glasväggen och försvann.
Vid fara över, kom Liz tillbaka till ämnet seansen.
”Hon kostar tusen kronor, Jasmine. Vi räknar med dig.”
”Andarna berättar viktiga saker om vad som helst. Kanske taket?” sa Sara och svävade mot mig.
Det var så med Sara. En tung kropp som inte visste att det var omöjligt att lätta från Jorden. Ungefär som humlor, har jag hört. De har ingen aning om tyngdlagar och gravitationskrafter och att matematiska snillen bestämt tar avstånd från möjligheten för en humlekropp, i förhållande till vingbredd och längd och obefintlig startsträcka, att ens tänka på att komma upp i luften. Sara var lika ovetande. Hon använde inte startsträckor. Gjorde inga avstamp. Rörde knappt vid marken. Plötsligt var hon i vädret, och rullade för draget från värmefläkten som vi tjatat oss till, som en lössläppt ballong på vippen att segla på avvägar.
Jag fattade hennes mjuka hand och sa att var det på det viset att andedamen skulle bli ursinnig var det lika bra att jag följde med.
Jag gjorde en gest med min andra hand.
”Jag kan konsten att gjuta olja på vågorna om vi blir upprörda av vad hon säger.”
Sara blev orolig.
”Olja? Hur menar du då?”
”Det är ett uttryck som betyder att Jasmine hänger med och betalar sin andel av seansen”, sa Liz och la en beskyddande arm om Sara. ”Jag måste tillbaka till receptionen. Vi ses på puben. Nicka, Jasmine så att vi har en deal.”
Jag nickade.
Ses på puben, var absolut den rätta starten på ett andeäventyr. Särskilt som det var vinter och kallare än någonsin i mannaminne. Det hände ofta de här dagarna att så mycket snö föll från himlen att hela Stockholm blev stilla av chock. Puben blev en räddning i snöeländet. En plats med värme och taktisksnack för hur, och om det ens var någon idé, att försöka ta sig hem efter jobbet. Ibland på lunchtid, om vi åt där, hade vi långa och invecklade diskussioner om det var idé att försöka ta sig tillbaka till jobbet tvärsöver gatan, innan hemfärden skulle börja.
Liz trippade i väg till receptionen på sina höga klackar och fortsatte med jobbet att vara myndighetens vänliga ansikte.
Då skulle vi alltså gå! I dag. Om några timmar, bara.
Jag var tvungen att lägga arbetet åt sidan. Sara och Liz med. Andeseansen blev dagens huvudsak. Vi tre chattade som galningar med varandra.
Sara ville tala med sin farmor. En gullegumma som medan hon levde färgade håret lika rött som Sara hade, fast Saras var färgäkta, och inte spottade i glaset och som blev religiös, som hon hade önskat, just i livets skälvande sista sekund.
”Så att jag säkert hamnar på rätt ställe. Sent ska syndaren vakna, står det i den Heliga Skrift. Ju senare desto bättre, tycker jag.”
Flera vittnen fanns som sett gummans omvändelse. Ett bestämt ryck i ansiktet. Sedan gullegummans förklarade blick. Till slut en djup suck av tillfredsställelse.
Liz meddelade att hon var öppen för flera bortgångna släktingars glada tillrop.
”Om de kunde ge mig en fingervisning om framtiden. Vad tror ni om det?”
”Kan man styra vad de ska tala om?” undrade Sara.
”Jag vet inte”, sa jag. ”Jag har ingen aning.”
Sedan slog mig en tanke så hårt i skallen att mitt hjärta började klappa. De döda kanske härsknade till i Paradiset och inte alls var snälla. Om man själv hade … just före deras bortgång … betett sig som ett riktigit arsle.
2
Jag tryckte fram min syster Astrid i helbilder på min bildskärm.
Astrid som skrattade.
Astrid som hade solhatt.
Astrid som inte hade solhatt och som stack upp huvudet över en grön häck.
Det hade varit min och Freds häck som ringlat runt villaträdgården, där vi skulle bo och älska, och få barn som skulle gå i ett dagis i närheten och sedan i en skola i närheten, inte långt från ett torg där det fanns en livsmedelsaffär, en pizzeria och en spelbutik där Fred kunde satsa sin lön utan att tänka på att oddsen för att förlora var högre än att vinna.
Jävla, Fred, tänkte jag.
Jävla, spelbutik.
Fan också, Astrid! Jag saknar dig. En syster ska inte gå och dö. En storasyster ska finnas till hands. Man ska mejla och messa och ringa mitt i natten och man ska få skäll av henne och ett dra åt helvete jag sover, vad vill du?
Vår eviga olycka kom oväntat med Astrid. Jag anade inget. Ingen annan heller, det vill säga mamma.
”Vi brukar kunna var lite molokna utan att något sådant drastiskt ska hända”, sa mamma.
”Drastiskt! Är det vad du kallar det, mamma?”
”Molokna är det vanliga i vår familj”, fortsatte mamma med halvt bortvänd blick. ”Är det inte det, Jasmine? Jag menar utan att det behöver hända något.”
”Drastiskt! Om det inte var så hemsk skulle jag börja skratta.”
”Jasmine, snälla du. Sluta upp med det där. Vi kommer att klara det här. Även om vi är ledsna.”
Mamma malde på för att trösta mig, för att pigga upp mig. Det gick inte in. Det var som om hon talade ett främmande språk.
Jag begrep inte en stavelse medan begravningen pågick. Det som man gjorde när döden kommit och man dränkte det i ett hav av blommor som luktade förruttnelse. Det tog ända inne i själva kyrkan, på de välsuttna träbänkarna, för mig att fatta vad det hela betydde.
Insikten kröp på mig. Astrid skulle inte komma fram (från där hon gömt sig).
Handfallen och svullen och svettig av gråt som pressade på började jag begripa att vi var inne i ett avsked för alltid. Fast jag kunde inte sluta ropa inombords på henne att sluta fåna sig och komma tillbaka.
”Adjö min flicka”, sa mamma.
Jag knep igen. I tankarna lämnade jag alltihop och var hos pappa på en Alptopp och Astrid var med oss.
”Ja”, suckade mamma som om hon läste mig som en öppen bok. ”Han har räddat sig från bedrövelserna. Sitta på ett berg och meditera. Är det vuxet när man har familj?”
Det hade blivit svårt att tänka, sedan allt det där hände med Astrid Och pappas resa med enkel biljett. Och min skilsmässa från Fred. Det gick trögt att liksom fångas av nya möjligheter.
En seans kunde var trevligt, tänkte jag och petade på högen med handlingar på mitt bord. En stund av något annorlunda. Jag tog bort Astrid från datorrutan och googlade runt på ordet annorlunda. Annorlunda, tog aldrig slut. Över två miljoner träffar.
Fem minuter i fem ringde arbetstelefonen på mitt bord. Jag funderade på att låtsas ha slutat för dagen. På fem minuter hinner man inte förklara myndighetens bestämmelser för dem som tänker skicka in ansökningar till oss. Jag hade redan ena handen på handtaget på nedersta lådan i skrivbordet, där jag hade handväskan, och tänkte svepa ned mobilen, läppstiftet och pappret från chokladkakan med den andra handen, och avsluta för dagen. En blick på glasrutan sa mig att fröken Nygårdh inte hade avslutat för dagen. Hon stirrade stint som en hök på mig och Sara och Dan.
Jag räckte ut handen efter telefonluren och log myndighetsleendet. Det var min vän Fabian.
”Hur mår du, hjärtat?” sa han.
”Det ska du skita i”, sa jag i artig ton för fröken Nygårdh kan avläsa kroppsspråk.
”Söt i munnen som en nyutsprungen ros”, sa han.
”Du har exakt fyra minuter på dig, Fabian. Sedan öppnar fängelsegrindarna. Inget i världen kan hålla mig kvar.”
Jag visade med handen på bordet vilka blanketter som fanns, ritade en figur i luften och fröken Nygårdh blev en rygg i glasfönstret. Då grep jag luren hårdare och skrattade.
”Så, spöket är borta”, skrattade Fabian i luren. ”Ska vi ta en öl?”
”Eller två?”
”Fem, kanske?”
”Hinner inte med fem. I dag har jag ett möte att passa. Är du på puben?”
”Jag sitter bänkad.”
”Liz och Sara kommer också.”
”Hm, två röda och en öl, då?”
”Vänta, jag ska fråga Dan om han ska med. Dan. Dan!”
Dan sov med öppna ögon. De lyste som stjärnor och lurade alla. Jag sparkade till hans stol. Han landade med huvudet i en pappershög som han prydligt lagt framför datorn om något sådant här skulle inträffa.
”Fabian undrar om du vill förbeställa något i baren?”
”Jovisst”, sa Dan yrvaket.
”En stor stark till Dan”, sa jag och la på luren.
3
Jag rafsade ned mina saker i handväskan; mobilen, läppstiftet, chokladpappret. Drog igen dragkedjan. Slog av datorn. Högen med inkommande ärenden puffade jag till så att inget kunde tippa ned på golvet. Jag blåste till och med bort damm som samlats på det översta ärendet. Fröken Nygårdh skulle inte kunna klaga på prydligheten på mitt bord.
”Jag kommer nu”, sa jag till Sara som fyllde upp dörrhålet mot friheten och knappt kunde bärga sig av längtan bort. ”Vänta, jag höll på att glömma.”
Ur högen med brådskande lyfte jag bort de översta ärendena som jag använt som press och tog fram min annonslapp. Den var i flerfärgstryck (vår skrivare på jobbet var fenomenal). Mitt gråa trähus med burspråk och ett torn gjorde sig fint på en kulle med snö i solen. Det hade tagit mig flera dagar att fila på det skrivna. Nu var det ganska okej. Jag hejdade Dan. Han var med i projektet sedan i början av veckan och borde få det sista ordet. Han läste seriöst med ett finger som följde texten.
Händig inneboende önskas till hus på Holmen, ett stenkast från Stockholms city. Gärna manlig. Färdväg: på vintern gångväg över isen. På sommaren: båt. Båt finns. Egen ingång. Eget rum i källaren med dusch och tia.
”Tia?” sa Dan.
”Shit. Jag som har korrläst hundra gånger.”
Jag tog en penna och ändrade till toa. ”Bra nu?”
”Ja. Ska du sätta upp den på Konsum?”
”Jag börjar med vår anslagstavla här på jobbet. Jag vill se om den syns.”
”Bra tänk, Jasmine! Syns den inte får vi göra något åt det.”
Dan var sist anställd på inskrivningsavdelningen där Sara och jag slavarbetade under fröken Nygårdh. När han kom såg Sara och jag på långt håll att han hade de rätta kvalifikationerna, en utpumpad dagen-efter-uppsyn och en tröja som jag genast förälskade mig i; noppig, varm, sovvänlig. En kille som inte lät sig uppslukas av jobbet, var vad Sara och jag noterade, utan kunde tänka sig att byta livserfarenheter och begrunda världsläget mellan 8.00 och 17.00. Vi slickade oss om munnarna och väntade otåligt på att fröken Nygårdh skulle lämna oss ensamma.
Hon tog sig tid med introduktionen till vad vi gör på avdelningen; registrerar ansökningar om bygglov. Då skrämde Dan vettet ur oss.
”Jag förstår precis”, sa han om fröken Nygårdhs osammanhängande instruktioner. ”Det gäller att var grundlig och effektiv på samma gång. Absolut. Ja.”
Det började stråla om fröken Nygårdh.
”Naturligtvis kollar man att det finns med en kopia på kopian”, gick Dan på. ”Jag har viss erfarenhet från ett tidigare jobb när det gäller ansökningar.”
Fröken Nygårdh smålog som om den förlorade sonen dykt upp vid horisonten. Som om en väntan var över.
”Jag får väl komma med frågor till fröken Nygårdh om jag tvekar. Jag menar så här i början. Om det inte stör i något viktigt.”
Fröken Nygårdh slängde sina getögon mot mig och Sara som om hon ville visa hur en ung man föregick med gott exempel, och att det var på tiden, med goda exempel.
Dan gick ut hårt.
Innan vi hann börja fika diarieförde han flera ansökningar. Under lugg betraktade han oss medan han bläddrade i ritningar och bockade av vatten- och avloppshandlingar. Det såg illa ut. Sara som inte kan förställa sig, följde katastrofen (som vi trodde höll på att drabba oss) med öppen mun.
Han nös.
”Prosit”, viskade Sara.
”Det är mycket att kolla i ett sådant här ärende”, sa Dan, och vi spårade desperation i hans röst.
Vi gjorde lugnande gester som visade att man kunde ta en paus. Herregud, vi var inga barnarbetare i Asien heller.
”Man kan låta ansökningarna ligga till sig”, sa jag.
”Hur menar du då?”
”Bara att det är onödigt att kämpa mot naturen. Färskt papper som fått ligga ett tag i ett kuvert blir hanterligt.”
”Om man öppnar ett alldeles färskt kuvert sprätter handlingarna omkring överallt”, förtydligade Sara.
Hon tryckte med handen på sina högar. Gungade med handen. Kände efter om papperen tänkte sprätta omkring eller låta sig behandlas i lugn och ro.
”Nej”, sa hon. ”Det verkar inte finnas något hanterbart i dag i mina buntar.”
Hon knäppte händerna på bordsskivan som hon höll rent för sina privata grejer. Dan som följt processen med stigande intresse andades ut i sin stol. Nerverna som fått en ådra att bulta på tinningen återgick till meditationsstadiet.
Fläktens varv i taket blev den enda fortgående aktiviteten på avdelningen.
Leende förstod vi alla tre var vi hade varandra.
Jag gillade Dan spontant för hans längd. Vi var lika långa. Jag behövde inte kröka rygg för att få ögonkontakt. Fred hade bra längd, även om han var usel i sängen. Det var inte därför vi skildes. Usel i sängen hör äktenskapet till, hade jag läst någonstans. Kanske var det i James Boswells svit av öppenhjärtiga dagböcker som mamma höll gömda i garderoben. Fabian, den enda vettiga mannen som fanns, min bästa killkompis, var en halv panna lägre än jag. Vem som helst som såg honom kunde inte säga annat än att han var snygg och manlig och hade ett tjusarleende som lovade sexprestationer utöver det vanliga. Men jag såg ett hårfäste när jag såg Fabian. Det var inte roligt. Det var inte förrän vi satt ned som hans djupblå ögon kom till sin rätt fast då hade jag redan ont i ryggen av krökandet. (Alltså böjen i nacken).
Jag satte upp lappen med häftstift på anslagstavlan i entrén med glasdörrarna. I ögonvrån såg jag att Liz, vårt ansikte utåt, blixtrade med sin jämna tandrad mot vår absolut högst uppsatta stadsarkitekt. Han var ouppnåelig. Ingen fick tala med honom. En allmänhet som försökte insistera vid receptionen blev utskrattad och bortförd av vaktmästare Sune och hans debila kusin Kåre som också var vaktmästare eller något åt det hållet.
Stadsarkitektens buttra godmorgon och godkväll förorsakade Liz buksmärtor. Han hälsade enbart på henne. På hela myndigheten var det enbart Liz som han vände sig till utan någon som helst anledning än att klockan var 08.00 respektive 17.00. För det var ingen flört. Det hade vi utrett genom empiriska efterforskningar. Sara och jag hade vid slumpmässigt utvalda dagar placerat oss i entrén så att vi kunnat avläsa vår högste stadsarkitekts minspel (det man kunde se under hattbrättet).
Aldrig någon flört.
Stadsarkitektens ryggtavla flimrade ut genom svängdörren.
Liz, Sara, Dan och jag samlades vid anslagstavlan och studerade lappen. Vi tog några steg hit och dit och låtsades som om vi just kommit förbi.
”Den syns bra”, avgjorde Dan.
Lättad kastade jag mig ut genom svängdörrarna. De andra flaxade efter i gåsmarsch. Klockan var flera minuter över mötestiden.
Fabian de MacMahoun visade inte med en min att han fått vänta. Han var inte en sådan kille. Han och jag talades vid varje dag. Han visste att om jag kom fem röda för sent fanns det en anledning.
”Jag har satt upp lappen om en händig hyresgäst”, sa jag.
”En manlig?”
”Det är nämnt i förbigående.”
”Har du skrivit att det bor tre försvarslösa kvinnor i huset?”
”Vi kunde ha gjort det. Vad ni heter och era mått”, la sig Dan i. ”Särskilt Rubinas. Det hade tagit skruv.”
”Dumskalle”, ropade Sara och fjäll föll från hennes kinder.
”Jag skämtade bara, Sara.”
”Jag har skrivit att vi har en vakthund som heter Fabian som biter påflugna karlar i den där stroppen de har”, sa jag. ”Du vet vad jag menar Fabian, mellan benen.”
”Jasmine Elisabeth Lind, du borde söka specialistvård”, sa Fabian och knackade sig i tinningen.
”Fabian har rätt”, avbröt Liz och la beslag på Fabian trots att hon borde ha provat linda någon annan än min bästis runt lillfingret. ”Tre försvarslösa kvinnor borde ha en karl i källaren som de känner, inte en främling. Vad som helst kan inträffa med okända män.”
De viskade med huvudena ihop.
”Främling vad döljer du för mig …” sjöng jag.
Det blev uppror vid bordet. Mina kamrater tålde inte när jag sjöng och absolut inte Främling. De överröstade mig. ”Med dina mörka ögon. En tral la la … en främling!”
Vi började gapskratta och beställde en omgång till. Fabian blinkade till mig. Jag blinkade tillbaka. Han gjorde en telefon av sin hand och satte mot örat. Jag nickade. I kväll skulle jag ringa, som vanligt.
Vi som skulle på möte med det okända, sörplade i oss de sista dropparna. Dan och Fabian skakade på huvudena. Vi hade berättat för dem vad som väntade oss, lite snabbt. För egentligen hade vi inte en suck om vad det hela handlade om. Andemötet började kännas i tånaglarna som ett pirr. Avståndet resan innebar oroade också. Ingen av oss hade varit utanför Stockholms tullar, det vill säga innerstaden, city, centrum, på jättelänge. I en stegrad nervositet fnittrade vi som galningar hela vägen till tunnelbanan.
4
Ombord på tunnelbanetåget försökte vi smälta in genom att fingra på våra mobiltelefoner och absolut inte kolla ut genom fönstren var vi var någonstans. Allt längre från centrum (som vi aktade oss att lämna i vanliga fall) förändrades språket i tunnelbanevagnen till dialekter som vi inte kände oss bekväma med. Trafikanterna satt tungt i sätena. Några glodde oss rakt i ansiktet. Lättheten och nonchalansen som ger glid under galoscherna i city syntes inga spår av. Vi kände oss robbade på vår anonymitet (på ett lömskt sätt för ingen gjorde något mot oss).
Utan överdrift, alla tre satt vi som på nålar.
Sara mumlade att vad hon visste om geografin, åkte vi, till där Stockholm tog slut. Hade vi tänkt på det. Vad kunde det betyda?
”Betyda”, sa jag nervöst och blev medveten om att vi kommit upp ur underjorden och susade förbi ett översnöat förortslandskap med graffitimurar, upplysta hockeyrinkar och mörka marker med konturer av träd på. Alltihop alienerade mig å det svåraste.
Bara Liz höll masken. Hon satte på sig vårt-leende-utåt redan när vi bytte tunnelbanetåg på Slussen och höll fast vid det när vi steg av i Hägersten. Hon var van vid blandad allmänhet i receptionen, mycket mer än jag som bor på en ö med åttiofem procents inavel, och Sara som, tror jag, har gått i klosterskola eller något åt det hållet. Liz höll varje försök till närmande från ortsbefolkningen på avstånd genom att höja på huvudet och himla med ögonen tills de blev vita som insidan av en kokosnöt. Folk kröp ihop och gnistrade med blickarna och talade upphetsat i sina mobiler.
Ute ur tåget virrade vi på perrongen innan vi hittade utgången. Sedan var det lätt. Vi kom fram till rätt port och gick tre trånga trappor upp utan hiss.
Den sista biten sa vi ingenting till varandra, gripna av allvaret om det nu skulle hända. Om vi skulle träda över gränsen mellan liv och död. Om den gränsen gick just precis här i Hägersten. Om det var vad ändhållplats betydde.
Damen som öppnade dörren var i dallring. Ringar, halsband, näsborrar. Hennes kurvighet var imponerade kvinnlig, leendet intagande och mystiskt. Som genom ett trollslag grundades vårt förtroende för kvinnan. Åtminstone jag såg i henne en efterföljare till Spinoza; det där om att allt sker med logisk nödvändighet. Har man frivilligt stigit över tröskeln är det ingen idé att käfta emot.
På bruten svenska tog lady Spinoza emot våra pengar och sa att vi var väntade. Det gav mig kalla kårar. Var andarna på plats? Skulle vi gå runt och hälsa på dem som man gör när man kommer sist till ett party av typen äldre mammamodell som man har inbjudits till via inbjudningskort med o s a-datum nere i vänstra hörnet?
Inte någon var där (mer än vi) vilket lugnade. Vänta nu! Inga som vi kunde se vilket kändes läskigt när den tanken bitit sig fast. Det var förresten inte lätt att se någonting för lägenheten var höljd i mörka tyger som glittrade.
”Kom in här. Den här vägen. Var så goda.”
Sara nöp mig i ryggen. Jag vände mig inte om utan bara visste att det var Sara. Det gladde mig att hon inte vänt och rymt utan tänkte fullfölja.
”Sitt ned vid bordet”, sa lady Spinoza.
En underlig overklighet sänkte sig över oss och blev verkligheten. Hypnotiskt på något sätt. Vi höll varandras händer. Fast vi släppte taget, liksom viktlösa. Fast det tyngde över bröstet där hjärtat satt och jag hade en klump i halsen.
”Liz. Liizzi!” sa lady Spinoza med en annan röst än den utandsbrutna i hallen. Nu var den småländskt torr. Direkt på som en väckarklocka. Astmatisk som ett dragspel.
Vi ryckte till.
Liz ögon blev tefat. Läpparna darrade.
”Är det moster Christina?”
”Liiz! Det kommer att ordna sig. Rätas ut och få sin förklaring.”
”Jaa.” Liz andades ivrigt. ”Vilket då? Det är så rörigt, allting.”
”Oroa dig inte mer.”
”Neej.” Liz vände frågande upp händerna. ”För vad ska jag inte oroa …”
”Det går mot sin upplösning.”
”Vad bra. Det låter bra. Men jag vet inte riktigt nu. Vilket då?”
”Hemligheten. Din egen hemliga hemlighet. Som du inte berättar om för dina vänner.”
Vi drog in andan. Detta hade vi inte väntat oss, inte Liz heller. Hon blev vit som snö. Sedan röd som blod. Sist, på något vis, svart som ebenholts.
Jag visste inte att Liz bar på en gruvlighet. Inget som skymtade fram i vardagen, om man säger så. Hennes uppträdande var normalt balanserat; svalt, nystruken blus, lätt att be om något att dricka på puben (om hon satt närmast baren). Det hände att killar där tog henne för flygvärdinna. När jag såg hennes vånda var det ändå som om något förklarades för mig, angående Liz. Det förflyktigades som i en dröm.
Tystnad. Spänning.
”Hallå. Är du där, moster?” pressade Liz fram.
”Det svarta hjärtat ska spricka. Bli till guld. Ditt guld, Lizzie. Zzz…”
Hur vi än ansträngde öronen uppfattade vi bara en massa zzz på slutet. Kanske gick en del fakta förlorade. Det skulle vi aldrig få veta. Det var tydligt att anden som låtit astmatisk lämnat rummet och kanske Hägersten. Lady Spinoza vars mun och kropp anden utnyttjat flämtade och rosslade oroväckande.
Behövde hon ett glas vatten?
Vi sneglade på varandra utan att våga lyfta ett finger.
Lady Spinoza tog nya tag. Hon ruskade på blingbling, volanger och bröst och var redo. En ny ande trängde sig genom sfärerna. Det var en pipig röst, en gumma med vredens rosor på kinderna, kunde man föreställa sig, och runda glasögon och en katt i knäet som fräste sig rund som en bulle och försvann ut genom dörren. Gumman vände sig till Sara. Hon skällde ut den stackars flickan tills hon inte var vatten värd.
”Du har fått ett etui med kaffeskedar. Inte sant? Ja, det vet jag väl att du vet. De är av silver. Du ska veta att det tog mig hela livet att köpa ett dussin skedar. Upp tidigt. Sent i säng. Gömma slantarna för Karl, den suputen. Ett disciplinerat liv med facklig kamp och utan behå, för dem brände vi på fredagarna i stadsparken. Ont i ryggen som följd. Jag, med mina meloner, hade behövt en stödbehå. Men solidariteten gick före! Det var andra tider än nu. Kräftor åt vi på bestämda datum. Ena dagen körde vi i vänstertrafik, den andra i högertrafik. Vi klarade allt. Disciplin, flicka lilla. Vart tredje år tog jag spargrisen till Guld & Silver och betalade en kaffesked kontant. Av rent silver, inte något sådant där nysilver som arbetare borde ha. Jag sa förstås till alla att det var nysilver. Man hade sin stolthet.”
Sara som satt mellan Liz och mig nöp våra händer. Vi teg och led solidariskt, både av smärtan och av utskällningen. En sådan skränig farmor skulle ingen av oss vilja möta en mörk natt.
”Vad ser jag här från andra sidan?” fortsatte tanten. ”Smuts och svart! Erkänn det, din otacksamma, moderna, bortskämda, Internetanslutna, odisciplinerade, drömmare. Du putsar inte silverskedarna. Det är en skam. Jag vänder mig i min grav. Det onda sätter i, i ryggen. Skäms flicka.”
Rösten tystnade tvärt.
Saras naglar satt som spikar i våra händer. Försiktigt försökte vi lirka bort dem. Det var svårt. Sara var paralyserad.
Lady Spinoza hade pärlor av svett i ansiktet. Hon gjorde en rörelse mot mig beredd att ånyo tas i besittning.
”En kvinnlig släkting vill ge dig ett gott råd”, sa hon och fällde ned sina tunga ögonlock till hälften.
”Vem är det?” avbröt jag av dumhet eller av nervositet, jag vet inte mer än att hjärtat slog i bröstet som en boxhandske mot en boxboll.
Lady Spinoza slog upp ögonen och rynkade pannan.
”Hon säger inte sitt namn.”
”Är inte det konstigt?”
”Inte i andevärlden.”
”Det kan vara vem som helst som utger sig för … vem som helst.”
”Det tror jag inte.”
Liz och Sara signalerade tydligt vi skulle-aldrig-tjafsa-om-något-sådant med lady Spinoza.
Men hallå allvar! tänkte jag påstridigt. Har vi betalat tusen spänn ska det spelas med öppna kort. Det tycker åtminstone jag.
”Men hallå allvar!” sa jag högt. ”Är det fel att tycka att andarna ska presentera sig. Jag menar, alla härinne vet vad jag heter. Eller hur?”
Lady Spinoza fnyste.
”Jasmine, kan vi inte få höra vad din släkting vill säga dig?” sa Sara med sin snällaste röst samtidigt som hon log inställsamt mot lady Spinoza.
”Skärp dig”, väste Liz i mitt öra.
”Ja, okej, då”, sa jag. ”Vad vill denna inkognito ande säga som är så viktigt? Tala ut, för all del.”
Lady Spinoza fällde ned ögonlocken.
”Följ ditt hjärta. Du ska inte göra dig märkvärdig och spjärna emot och dumma till dig som du gjorde när du gifte dig med Fred. Det var idiotiskt från början till slut.”
”Det där är väl att gå för långt! Ett beslut taget i all hast, javisst. Jag var en oerfaren flicka som inte kände till världen. Vad är det att dra upp här? Så, onödigt.”
”Äsch”, sa anden ur lady Spinozas kropp. ”Du gifte dig med en lagom lång man för din längd. Det simplaste av skäl för ett äktenskap. Du var tjugofyra förresten, ingen flicka precis.”
”Det där skulle du inte ha sagt.” Jag halvreste mig till Liz och Saras förskräckelse och lutade mig över bordet mot lady Spinoza. ”Nu ger du dig till känna, ande. Jag heter Jasmine Elisabeth Lind. Vad heter du?”
Lady Spinoza flöt ut i rummet som om hon var en ande i en flaska och någon hade öppnat korken. I hennes ansikte skymtade fram ett annat ansikte, ett argt minspel som inte tålde mer.
”Jag heter Jasmine Elisabeth Lind”, röt ansiktet.
Då svartnade det för mig.
5
Oskar var tjugosex år. Några månader yngre än jag. Han bodde med sina tre små barn på Holmen. En aning krogryggad och med ett frånvarande uttryck i ansiktet var det som om han sparade sin närvaro till ett privat Nirvana.
”Jag håller en dröm levande”, sa han utan att jag provocerat honom eller någonting, direkt när jag landade med sparken vid hans isbar på fjärden. ”Ungarna kräver så mycket. Du vet, de är små och har ingen aning om hur saker och ting som mat, serietidningar, hyrdvd:n och ficklampor hamnar på bordet. Jag har inte hjärta att berätta att de håller på att ta livet av mig. De är som små fåglar, mjuka och fluffiga och alldeles kolossalt tysta och fina när de stoppar armarna under täcket och sover. Jag tar det där fina som belöning. Sedan går jag ut ur mig själv till mitt drömrike och lever … Det är inte mer med det.”
”Det tycker jag ingen kan säga något om”, sa jag och ruskade snö från ärmarna från dunjackan. ”Inte så länge du matar och snyter ungarna som man ska.”
”Absolut. Min fritid är min, vill jag påstå, utan att snacka slentrian.”
Vi stod på isen i en varm gemenskap. Oskar var den första jag lärde känna när jag flyttade ut på ön i höstas. Han hjälpte mig med mina få pinaler och tog parti mot Fred utan att komma med klyschan, är man inte två om en skilsmässa, va. Senare, när isen la sig i mitten av november, drog han upp min båt på land och sa att nu dröjer det inte länge tills isbaren öppnar.
Hans isbar hade varit öppen i tre och en halv månad nu och jag hade hållit mig till öl och vin.
”Prova en vodka shot”, föreslog Oskar och blev bartendern som skulle försörja familjen. ”Det är tillräckligt kallt för det i kväll.”
”Hur menar du då?”
”Verkan blir perfekt vid minus tolv grader och under.”
”Jag hade tänkt en öl. Shots och jag? Jag vet inte …”
”Ögonblicket är långt”, sa Oskar med ett leende som flammade upp och dog. ”Om du gör det långt.”
”Okej. Jag kan behöva ett break. Du skulle bara veta …”
Jag drack ett par vodka shots och tittade upp i en klar stjärnbeströdd himmel. Tecknen tydde på en iskall natt (som vi på Holmen tydde stjärnglans) och jag föreställde mig en brasa i kakelugnen i mitt vackra tornrum om en stund. Vintertäcket virat runt kroppen. Kanske en medhavd shot?
Oskar var lyhörd.
”Jag tänkte att det hänt något när jag hörde dina tag med broddarna mot isen”, sa han och flyttade runt sina flaskor bakom disken.
”Hur lät det då?”
”Skärrat. Vill du snacka om det?”
”Varför inte”, sa jag. ”Jag har talat med en ande. Lite omskakande blev det.”
”Andar! Du pallar allt, Jasmine.” Oskar hade beundrad i rösten. ”En annan skulle ha skitit på sig.”
”Det var under ordnade former.”
”Jag tror ändå att du, Jasmine, gjorde bra ifrån dig.”
”Det svartnade på slutet. Det måste jag erkänna.”
”Här, en shot on the house.”
Vodkan drev bort känslan jag hade av att ha fått en hästspark i magen.
”Det var tjejerna på jobbet som fixade det”, sa jag och vevade med en arm. ”Vi åkte långt bort. Där upplevde vi främmande saker …”
”Vänta lite. Jag ska bara …”
Oskar blinkade med en ficklampa mot Holmen, en svart plump i Stockholms arkipelag, med strandfäste tjugo meter bort från där vi hängde vid isbaren. En bebodd men mörk ö i vinternatten. Ingen gatubelysning. Inga gator heller, utan stråk breda nog för en kärra, dubbla sparkar eller en snöskoter. Holmen utgjorde en skuggning i fjärden som kunde anas från de upplysta skimrande feta kommunerna runtomkring; Lidingö, Djurgården, Nacka, Gamla stan. På Holmen sprack kolmörkret i spröda adventsljus (de brukade man ha kvar till påsk) och man kunde därför dra slutsatsen att om man gick mot ett sprött ljus och slog näsan i en vägg, var det ett hus där.
Tre blinkande ljus svarade på Oskars signaler med ficklampan. De höll på en stund, barnen och han. Sedan återgick han till mig som för tillfället var enda kunden i baren som han byggt av isblock och satt en lykta med ledljus på bardisken för folk som strävade fram i snöglopp på fjärden.
”Berätta alltihop”, föreslog han.
Jag gjorde det. Om henne med mitt namn. Han tyckte det var coolt. Oskar fick också veta att på återvägen på tunnelbanan satt Liz, jag och Sara sammantryckta på en bänk för två. Jag hade svimmat och behövde stöd från två håll.
”Det var så starkt, alltså”, sa Oskar tankfullt. ”Var du borta länge?”
”Jag hann uppleva olika tidevarv och rusande planeter och svischande meteoriter som fanns i oändliga antal.”
”Coolt.”
”Jag slog i näsan. Är den svullen, frågade jag mina kompisar på tunnelbanan. Har jag en tomat i ansiktet? Näsan känns bullig. Inget svar. Mina arbetskamrater var inne i sina tankar. Sara fick ett ryck. Blev poetisk.
Hur blev våra illusioner
Typ, go natt
Grå ansikten,
som låg vi på bårar
Samtidigt, konvulsioner
av skratt
hörs från andevärldens dårar
Utan fler ord skildes vi åt på Centralen. Det var det hela”, avslutade jag.
”Mäktigt!”
”Är min näsa svullen?”
”Du låter inte svullen. Jag är inte säker. Du har virat en halsduk om ansiktet.”
”Det är mot kylan.” Jag lättade på halsduken och svalde en shot och drog upp halsduken igen.
”Tänk att det funnits en annan Jasmine Elisabeth Lind före dig”, sa Oskar och tog av sig glasögonen och putsade bort imma.
”Man börjar onekligen fantisera över en sådan sak”, sa jag. ”Vem hon var. Vad hon hade för sig. Ett jäkla temperament, i alla fall.”
”Har du ingen du kan fråga? Jag menar, finns det någon fler än din … mamma?”
Oskar ångrade att han frågat. Jag låtsades tänka.
”Nej. Bara hon. Det får bli när det blir. Hur mår barnen, förresten?”
Oskar pekade på ficklampan.
”De ser ljuset, vad jag vet.”
Det var lustigt sagt. Jag skrattade. Oskar skrattade. Det kom flera kunder, på spark och på snöskotrar. Fredagssamlingen i isbaren var starten på helgen. Vi skrattade en hel del. Det gör man bland okomplicerade människor som bara vill koppla av och snacka och kanske sjunga. Det hade inte varit Freds stil. Det var därför jag stod ensam på isen den här vintern, utomhus och hällde i mig shots som inte påverkade mig ett dugg.
”Håll i dig när du kommer in”, varnade Oskar när jag svepte den sista.
”Varför det?”
”Det märker du.”
Jag sparkade skrattande in mot land och ställde sparken i ledet bland de andra på bryggan. Mitt hus låg högst uppe på klippön som var Holmen; en väldig rest av inlandsisens framfart för en del år sedan. Gångstråket slingrade uppåt, jämnt packad av snö som vi öbor åkt snöskoter och skidor och pulka på. Kylan knarrade i varje steg. Vinden var frisk och bet i min onda nästipp. Ett lyckorus sköljde över mig. Jag hade överlevt Freds sarkasmer och skilsmässan och Astrid. Till och med ett andebesök.
Det kommer att ordna sig för mig, tänkte jag.
Det lyste på nedre botten i vardagsrummets stora burspråk.
Jag tog de fem trappstegen upp mot dörren. Hörde Elins och Rubinas röster. Öppnade och steg in i hallen. Sedan blev det svart, igen!
När jag vaknade låg jag på soffan. Rummet snurrade. Elins svarta kortklippta hår flöt omkring över min panna som en mjuk dammtrasa. Hennes rynkade panna dök upp i blickfånget, hennes oroliga violblå ögon.
”Ligg stilla, Jasmine. Slog du dig? Mår du illa?”
”Öhh.”
Rubinas vidlyftiga barm bubblade över mig.
”Titta, Elin. Hennes näsa är svullen.”
”Usch, ja. En riktig plump.”
”Öhh.”
”Shot-effekten”, lugnade Rubina mig och hennes silkelena, tunna, hår svepte över mitt ansikte som en mjuk dammtrasa. ”Det ordnar sig tills i morgon.”
”I morgon?”
Hon klappade mig på huvudet, sa att mobilen låg på kudden och att brasan skulle brinna ut av sig själv.
”Ingen idé att du stapplar uppför trappan till ditt rum. Ligg och sov här. Oroa dig inte för någonting. I morgon ska vi på party.”
”I morgon?”
”Vi ska shoppa på NK, också. Det har du väl inte glömt?” sa Rubina.
”Jag har full kontroll på mitt liv”, djupandades jag.
Elins svarta stubbtofsar dök upp. Hon gav sig inte förrän vi hade ögonkontakt.
”Rubina och jag sticker till stan. Du vet, fredagspartaj. Ses i morgon, Jasmine.”
”I morgon?” sa jag osäkert.
De var borta. Det var lika bra för jag hängde inte med i vad de sa.
Jag slöt ögonen, försiktigt. Ett i taget. En bit i taget.
Nar jag vaknade var natten som djupast. Svärtan var ogenomtränglig som på en sopsäck. Varför röra sig? Varför bry sig om att borsta tänderna?
Jag ringde Fabian. Han sa att det inte gjorde något för han låg i sin säng och kunde lika gärna vara vaken som att sova.
”Är du ensam i sängen?” sa jag.
”Det är bara lördag morgon, än så länge.”
Vi skrattade. Vi skrattade i flera timmar. Innan vi la på bjöd Fabian mig på lunch om några timmar.
6
Ljuset letade sig in genom fönstren i vardagsrummet. Jag krånglade mig upp ur soffan och märkte att jag kunde röra mig obehindrat. Huset hoppade inte omkring och drog undan golvet för mig.
Efter sju glas vatten i köket såg jag att allt i matväg var slut. Jag fick poppa pop corn och tina upp tre söndriga kanelbullar och dricka mer vatten, för att grunda inför lunchen.
Elin, Rubina och jag hade kommit överens om att inte dela maten. Vi kunde förutse bråk om futtiga kronor hit och dit. Men som det såg ut i skafferi, frys och kyl nu, var det inte bra. Ingen hade tänkt på lördag morgon. Ingen var där heller (mer än jag). Klockan var snart elva och jag visste inte vad jag skulle ta på mig. Fabian hade ett välbetalt snofsigt jobb som renderade kontakter i stans innekretsar. Han var först på plan när det gällde nya ställen som ofelbart blev inneställen. När han bjöd på lunch var det inget vanligt brunchställe han pratade om.
Jag tog mig uppför trappan. Efter en lång dusch gick jag in i Elins rum.
Elin hade med Oskars hjälp baxat in en extra garderob, när hon flyttade in i höstas, ett kolossalstort skåp som var proppat med snygga kläder. Hon var sin egen sömmerska. Hon stickade också och ibland muddrade hon garnet så att allting blev som en tjock päls. Jag var ute efter något sådant där muddrat. Det och ett par silkiga byxor och en tunn topp.
Jag provade inget av det som hade stirriga post-it lappar på sig. LÅT BLI! De plaggen var dödsförbjudna.
När jag steg ur pölen av kläder på golvet var jag riggad som en gudinna född ur havets skum. Blått, grått, vintervitt var färgerna, fina nyanser till mina blågrå ögon, bruna hår och röda näsa. Men hallå, näsan! Jag satte upp håret med en klämma i nacken och sedan tog jag itu med sminkningen.
Halv ett kom Fabian och hämtade mig på fastlandet vid fjärdens kant.
”Du ser frisk och rosenkindad ut”, sa han och kisade över fjärden som gnistrade i en sol som sken alldeles för starkt. (Jag behöll solglasögonen på tills vi kom in i bilen.)
”Jag tog sparken hit”, sa jag och tog bort broddarna från stövletterna och låtsades inte om att broddar var pensionärers bästa vänner.
”Jasmine, jag måste komma ut någon dag till huset. Få se hur du bor.”
”Jovisst. Det är konstigt att det inte har hänt. Jag har bott där sedan augusti förra året. Nästan åtta månader.”
”Just det.” Fabian stod kvar. ”Då kan det vara dags. Det kanske blir nu.”
”Har något hänt?” sa jag häpet.
”Jag har skaffat mig större rörelsefrihet.”
Jag tittade på honom. Försökte få ihop ett och ett.
”Det är slut med Helli”, sa han.
Jag blev inte ledsen. Tvärtom fick jag tvinga mig till en passande dämpad ton.
”Dumpat Helli. Varför det?”
”Hon tyckte att vi skulle hälsa på hennes föräldrar.”
”Stackars, flicka. Hade du inte varnat henne?”
Fabian ryckte på axlarna. Ord funkade inte för tomma öron. Vad kunde han göra?
Föräldrabesök var Fabians stående avslut på förhållanden. Skillnad var det med min mamma. Hos henne häckade han så snart han fick tillfälle (föräldralös som han var, var min gissning att han lekte att han tillhörde familjen). När det gällde flickvänners föräldrar däremot blev han paniskt förskräckt.
”Då blev du inte gift den här gången heller”, sa jag och slog ut med armarna på italienskt vis.
Han sneglade på mig.
”Då åker vi, då.”
Restaurangen var en terrass på Söder. Det var lyx, lyx, lyx, i vitt och grått och minimalistiskt. Jag mådde som en prinsessa. Utsikten över Stockholm, snöklädd, solig och pampig, uppfyllde synrummet. Menyn var fisk och skaldjur, mina favoriter.
Vi började med rosa bubbel.
”Till din ära”, sa han.
”Jaså?”
”Nedstigen till andevärlden och uppstigen i ljuset! Välkommen tillbaka.”
”Aha. Jag berättade för dig i natt. Det har fallit mig ur minnet.”
”Som du brukar, Jasmine, sa du allt. Inga hemligheter mellan oss. Skål!”
Jag ritade med glasfoten i bordduken, gjorde väg runt skålen med en smet i som inte var rört smör till brödet utan en specialare från köket, och tillbaka igen. Fabian tog små bitar bröd och kletade på det där som inte var smör.
Jag tog en klunk bubbel.
”Vet du Fabian, jag hade tänkt att jag skulle få prata med Astrid. Det var därför jag gick med på det. Jag ville veta varför hon …”
I detsamma blev hela Stockholm suddigt. Jag blinkade. Det hjälpte inte. Stadshuset flöt samman med det nya konferenspalatset vid Centralen. De tre gyllene kronorna i toppen fick ett krås av vita fjäll. Det knöt sig i strupen. Min svullna näsa sprängde. Så nära häftig gråtattack hade jag inte varit sedan Fred, den idioten erkände att han legat med en annan idiot som hette Marit många gånger och att han gillat det.
Fabian stirrade på en brödbit.
”Vet du Jasmine, Astrids skvaller från andra sidan hade du aldrig ringt till mig om. Hade hon kommit hade jag inte fått veta någonting.”
”Dumskalle.”
”Nej du, inte dumskalle. Inte om man ser på mina betyg. Jag var bäst i hela skolan. Rektorn grät av rörelse.”
”Jag menar dumskalle i praktiken.”
”I praktiken borde jag sitta närmare dig. Dukningen är felgjord. Jag kallar på servitören.”
”Kalla på hovmästaren!”
”Nej, jag kallar på källarmästaren.”
”Varför ringer du inte ägaren? Du känner väl honom.”
”Ja, det gör jag. Men, inte kan jag klaga hos ägaren. Hans nerver ligger öppna i huden. Det är så vid nystart. Han skulle bli sjuk om något var fel på mitt bord.”
”Vi får inte störta någon i olycka.”
”Rätt, Jasmine.”
Jag drog in snor och fick tid på mig att klarna blicken. Vi skålade. Maten kom. Jag kunde svälja utan problem.
”Hur ser det ut i kväll för dig?” sa Fabian vid desserten.
”Elins arbetskamrats kamrats kamrat, ja du vet, har party. De vill ha tjejer där. Vi ska dit och vara tjejer. Elin, Rubina och jag.”
”Är du nöjd med dina hyresgäster?”
”Ja, tack. Vi har blivit bra kompisar.”
”Den där karlen i källaren. Har det kommit någon?”
”Inte under det senaste dygnet.”
”Jag bara undrade.”
”Vad du är omtänksam. Snart måste du komma ut till ön och inspektera oss. Så här kan vi inte ha det, eller hur? Du får konstiga fantasier.”
Vi skrattade och drack ur det sista.
”Ska jag skjutsa dig till ön?” sa Fabian när vi gick.
”Nej, tack. Gärna till NK. Vi ska shoppa i eftermiddag.”
Punkt, om den saken.
Jag upplyste inte Fabian om att inköpen gällde förförartrosor. Hans preferenser hade sina begränsningar. Förförelsetrosor shoppar man i början av månaden, hade Rubina lärt Elin och mig. Det fick inte finnas några ekonomiska hinder.
Elin, Rubina och jag sågs på avdelningen för erotisk intimitet som Rubina döpt den till. Vi stoppade händerna i varenda trosa, lyfte dem mot ljuset och genomskinnligheten.
7
Rubina, Elin och jag flöt in på discorytmer och ägde partyt i flera sekunder. Det vimlade av folk. Huvuden guppade ända ut på balkongen. Ljuset var vinterdämpat. Luften snål på syre, schyst sug från alla håll. Tjut, skratt, flås.
Det var mest tjejer. Hundra på en kille, ungefär. Kanske tusen. Det tog ned stämningen för mig och jag började dra i toppen som jag lånat av Elin och kände att hennes jeans skavde i rumpan. Runt Rubina flockades killar. Hon var en väl utslagen ros i alla sammanhang, utan konkurrens, med så stora bröst, så smal midja och resten var läppar … och ögon som hoppade runt som delfiner i ett saltigt hav. Elin och jag drogs in i kretsen runt henne av bara farten, en stund. Snart satt vi två på en soffa, jag på armstödet, och plockade i oss chips.
Det var dålig taktik att sätta sig. Absolut ingen fäste ögonen på oss, två tjejer bland tiotusen. Under en mardröm tuggade vi potatis och kände oss pantade till max. Tungt, helt enkelt.
Då uppfattade vi en blick.
Blickar var de första stapplande stavelserna på ett ligg. Blickar sa mer än bokstäver. Om blicken var stadig och vidöppen var det en inbjudan till ett sällskapligt ligg med prat och guidning i lägenheten och en macka efteråt i köket. Den svepande blicken, ett kast ut i floden, gällde det att haka på, innan någon annan nappade på kroken. Då fick man snabbt intala sig att varför inte pröva en kille med fräknar innan jag dör. Svepet kunde leda till ett förhållande. Sådant hade hänt. Det hade man sett på teve i program om bönder med desperationsnoja.
Blicken upprepades, en långdragen blixt i dimman.
Elin och jag reagerade simultant. Chipsen bort. Händerna saltbefriades. Nacken rak, bröstet ut, smilet oljades upp. Med tungan kollade jag tänderna. Chips fastnade överallt. Inget kul med ett flarn mellan framtänderna om prins Din-för-i-natt gjorde en framstöt.
En klar blå blick, skälvande i kanterna.
Inget kul med ett flarn mellan framtänderna när prins Din-för-i-natt gjorde en framstöt. För det var inget snack om den saken.
Blicken tillhörde en grabb med friska tänder och trevligt utseende. Han hade tre öl i händerna. Elin och jag fick var sin men mitt mod sjönk ned i skoskaftet. Han stötte på Elin. Hon var såld från första ögonblicket. Det bara hände. Deras ögon möttes, gled isär, sedan direkt tillbaka då de dragit var sitt andetag eller vad blickar gör för att begripa att det som de uppfattat inte var en hägring.
Röda mattan rullades ut (bildligt sett alltså). De klev på från varsin ände (bildligt sett). De lyste om dem så att pratet tystnade, klockorna stannade. Hade de vetat varandras namn hade de ekat likt Heathcliffs och Catherines från svindlande höjder, över öde hedar med tillhörande sankmarker.
”Jag heter Joakim”, sa han.
”Elin.”
”Elin.”
”Joakim.”
De skrattade.
”Skål”, sa jag.
”Skål, Joakim.”
”Skål, Elin.”
Jag drog det kortaste strået och drog mig tillbaka.
forts.