LITTERÄRA KAMRATER, antologi, maj 2015
Författare: Sven O. Bergkvist Kjell E. Genberg Ivar Lundgren Kurt Salomonsson Ulf Broberg Lennart Högman Anders Pettersson Helena Sigander Ulf Durling Elisabeth Lindfors Gunnar Sahlin Dag Öhrlund
Red: Lennart Höglund
ISBN 91-85635-56-1
MBF i samarbete m Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord
Möten med Helga Gregorius av Helena Sigander
På 1960-talet blir jag tonåring. Fritt fram för antikärnvapendemonstrationer, Beatles, John Kennedy (idoldyrkan!), kort-kort, långhårig, mentolcigarretter, Gitanes, Bobadilla, polischock med hästar, platåskor, Paris, studentrevolt och Lill-Babs Itsy bitsy i bikini i teve. I skolan läser vi Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Doktorn flanerar. Han tänker på ondskan. Han planerar att prova mordteorin att den som inte är nyttig bör tas av daga. Ibland träffar doktorn någon. För det mesta föraktar han sin omvärld och sitter ensam på en uteservering och suger i sig något kallt genom ett halmstrå. Det råder århundradets Afrikahetta i Kungsträdgården. Gäsp!
Tiden var 1901 och 1906 och platsen Stockholm i Sverige. I verkligheten rådde krigstillstånd. De politiska ismerna exploderade. Kvinnor agiterade för rösträtt. Full kalabalik på gator och torg, kan man utan överdrift säga. Men doktor Glas dricker något kallt – tills han en dag blir berörd. Det är en kvinna. Hon heter Helga. Slumpen tvinnar ihop hennes problem med hans mordplan. Resultatet blir inte tillfredsställande för någon. Doktorn kryper in i sig själv än mer och föraktar sig själv och alla andra, särskilt Helga. Gäsp!
Man måste bli vuxen för att begripa männens värld – för doktor Glas är man. Långt senare, under mitt vuxenliv, beställde Teater Fabula pjäsen Helga av mig. Personerna skulle vara doktor Glas, pastor Gregorius och Helga som huvudperson.
Jag sa inte att jag inte fattat boken. Jag sa ja.
Jag höll mig för mig själv i ett grönområde, drack något läskande genom ett sugrör och kontemplerade.
Helga kom för mig med den enda repliken, den enda händelsen som berörde mig i boken som tonåring. Som berör mig än i mitt skrivande om henne.
Pjäsen Helga gick på vintern 2005 – 2006. 2008 skrev om jag scenpjäsen till radiopjäsen Helga Gregorius som gick i Teaterradion Lidingö. Romanen Dosan, Helga Gregorius berättelse skrev jag 2012.
Att ta hand om en annans litterära person fordrar ett fokus. Kompassen får inte vridas åt ett annat väderstreck under skrivandet och de inre samtalen, man får inget förvanska och fördärva. Åter och åter igen, kom jag tillbaka, och gör fortfarande i Helga-författandet, till den där enda, skrämmande undran Söderberg visligen ingöt i Helga.
Helga: Vem är jag, gjord att trampas på?
Berättaren: Det är vad jag håller på att ta reda på.
Helga: Ensamheten är det värsta, tror jag.
Berättaren: Det gör dig bara mänsklig. Ensamheten drabbar så snart man föds. Tror du inte det?
Helga: Jag vet inte vad jag ska tro.
Berättaren: Det kan ta ett tag innan man vet något om livet.
Helga: Inte för män.
Berättaren: Va!! Vad säger du nu?
Helga: Sanningen, det rätta, är en av två saker. För dem.
Berättaren: Spårar du inte ut nu, Helga?
Helga: Kanske. Jag är en bra lyssnerska, det är problemet.
Berättaren: Vi tar det från början och i korthet.
Helga: Jag ville bli sjuksköterska eller lärarinna eller Sveriges första kvinnliga pilot. Jag ville göra nytta i kriget och vara liberal.
Berättaren: Vad hände då?
Helga: Jag blev med barn.
Helga kysser tills det blöder. Om det bara räckte med det, att trycka sig mot varandra, sluka varandra, låta könets kramper gnidas till upplösning av en hand.
”Det är inte kärlek”, säger han. ”Lust har sitt pris. Släpp loss, Helga.”
De, tillsammans, bestjäl Gregorius.
Helga öppnar sig. Darrar. Oron håller henne tillbaka, om de bara inte …, om de är försiktiga. Han låser hennes armar av otålighet, herregud, han ska tillbaka till Departementet.
De ligger utslagna i sängen. Hettan svalnar. En kyla kryper över Helgas kropp och hon skyler sig instinktivt för hans blick utan glöd. Hans utseende är förändrat. Hon vänder upp sin handflata mot honom, nuddar hans arm och vill fram till hans fingrar och det fasta bönegreppet som är de, förtroligheten.
Lyckan börjar spela spratt.
”Det var roligt så länge det varade, Helga. För dig med, hoppas jag.”
Helgas lycka blir Karolinas.
Det värsta är gråten. Den svider i kroppen. Men hon gråter inte, tårarna får inte synas, inte lämna röda spår i ögonen och rännilar i ansiktet. Hon får inte gråta så att det märks.
Berättaren: Tycker du Helga, att när jag skildrade din passion ungefär på det sättet i Dosan, gjorde jag dig rättvisa.
Helga: Ingenting är rättvist!
Berättaren: En gift kvinna klarar ett barn i magen. Du kunde ha stannat i äktenskapet med pastor Gregorius.
Helga: Jag trodde nog … i det längsta. Vi älskade varandra. Vi planerade att resa till Amerika och ge departementscheferna och deras fruar fanken.
Berättaren: Hur tycker du att det låter så här i retroperspektiv?
Helga: Som en saga.
Berättaren: Du är ju hopplös!
Helga: Hopplöst är när man går i Strömmen. Jag tog tåget till Karlstad.
Dunk, dunk, träd och vatten och ängar och livet på landet och samhällen vidgar avståndet för varje syll, varje nervigt veck på biljetten i handen. Hon blir medveten om sin lukt, sött svettigt under armarna, fukten ur håret som är nyklippt i en uppseendeväckande kort frisyr som chockar henne själv i tågfönstrets spegling. En rot finns inte längre. Hon svävar motsträvigt bort från Stockholm.
I kupén halvsover främlingar. Hon ska till det okända. Paniken blir vad hon sysslar med, andas i näsduken, dricker ett glas vatten, harklar sig och reser sig och sträcker armarna mot väskan på bagagehyllan och flyttar den ett par centimeter. Sätter sig. Harklar. En gumma med en höna i en korg hostar. Hönan kacklar till. En fjäder singlar mot kupégolvet.
Det är inte jag som luktar, tänker Helga.
Det blev inget riktigt avsked, ett brev i ett kuvert på spiselkransen. Till Gregorius. Inget bittert, en smula förklaring bara. Sanningen var det inte.
Inget om kärleken under takåsen i Gamla stan. Den som ledde åt helvete. Början med jubel i hjärtat och suget i underlivet, spänningen i att undra, blir det?
Den nya klänningen skimrar i blänket från vattnet när tyget frasar mot benen på Vasabron och hjärtat tänjer sina fästen i bröstet.
Han är redan där. Vin och ost. Klänningen blir en pöl på golvet i smutsen och dammet.
Nej, inte tänka på det nu!
Berättaren med snäll röst: Din ungdom och dina föräldrars död kan förklara en hel del av din förvirring och dina taskiga val, Helga. Utan utbildning, också. Och det påträngande kriget. Vad säger du? Ska jag skriva på det här viset i del II?
Helga har ett besvärat leende i sin röst: I krigets skugga. Varför gräver du upp den gamla klichén?
Berättaren: Om du hade sett Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i Casablanca hade du fattat. Jag tänker skriva om passion och nödvändighet och hur personer växer när det kommer till ett val som inte var det mest självklara.
Helga: Helga Gregorius berättelser handlar väl om mig?
Berättare: Jo, jovisst.
Helga: Jag reste mig igen. Jag reste bort, i Dosan.
Berättaren: Just det. Du fixade dig en plats på hemmet för kvinnor som kommit olycka.
Helga: Solhem i Karlstad.
Berättare: Din sorti i Doktor Glas, vilket blev begränsningen i Dosan, känns inte tillfredsställande. Något i den här stilen tänker jag mig fortsättningen, Helga.
Barnet i magen tar näring och kraft. Grossessen framskrider som den ska.
När de, fostret och Helga, är för sig själva i rummet på Solhem är luften stilla och man kan höra en pendyls slag genom väggen. En sjal ligger i det öppna fönstret, en vit tunga, som rör sig ljudlöst mot världen i brisen.
Små ord blir sagt dem emellan.
”Kära, vännen min. Nu skriver jag maskin på dagarna. Bokstäverna hoppar upp på ett papper. Om de lär sig komma i rätt ordning blir jag en bra kontorist. Du vet. Sedan.”
Magen gurglar.
Helga stryker med handen över sömmarna i klänningen som hon färgat mörk och förstorat med insydda sneda tygbitar. Hon hoppas att det går att ha den till det är dags att föda. Om sömmarna håller.
Hon tar sjalen över axlarna och går till borgmästarens kontor. I absiden som man kommer till genom bakdörren är hennes undangömda plats.
Brus av brådska och stöveltramp, order som ges med barska röster, även det privat mellan borgmästaren och hans fru, når hennes öronsnäckor. Det är inte meningen att tjuvlyssna. Det rör ju inte Helga, heller.
Borgmästaren håller på Sveriges suveränitet i unionskrisen.
”Till sista man! Du hör vad jag säger.”
”Käre gubben min, de kommer hit för att förhandla.”
”Lägg dig inte i det här.”
”Nej, det ska jag inte. Jag kommer med din medicin, Carl.”
”Inte ett ord om en medicin, kvinna. Sätt den på bordet, bara. Jag tar den när jag får tid.”
Han är sjuk borgmästaren. Ett odjur gräver i inälvorna. Det är lömskt. Ibland låtsas det sova. Borgmästaren invaggas i föreställningen att han har tid kvar. Med järnhand styr han och trycker sitt sigill under besluten som kommer att gälla långt efter hans snara död. Kräftan äter upp honom inifrån. Borgmästarens tid är utmätt.
(Bokomslag SIGILLET, Helga Gregorius berättelse Del II, våren 2016)
Helga: Döden.
Berättaren: Livet slutar med det.
Helga: Jag hoppas att jag får ett långt liv. Jag vill uträtta något. Kan det få hända i nummer II, Sigillet?
Berättaren: Du är en vanlig tjej, Helga. Vad tror du?
Helga: Krigshotet förändrar mycket. Tidsuppfattningen till exempel. Soldaterna har med sig fickplunta, jag förstår det.
Berättaren: Ska vi tala om Karolina, nu? Titta på vad hon har för sig.
(paus)
Helga: Lite grann.
De ser sig om i skogen och önskar sig ögon i nacken. Stigarna är foror och breda nog för lasten i de tre vagnarna som dras av hästar. Lädervarorna ligger packade under presenningar. Lukten kan dra till sig hundar och mänskliga spanare med gott väderkorn. En vagn stannar på vägen, bevakad av beväpnade män.
De andra fortsätter.
Gläntan är våt av dagg. I dropparna reflekteras ljuset som tränger igenom himlens grå tunga lock.
Det är den överenskomna tiden.
Översten visar sig. Han gör en hälsningsgest från hästryggen. Karolina skänklar sin häst och kommer upp jämsides. De talar lågt.
Överenskommelsen infrias från båda håll. Översten gör ett tecken och soldater omringar de två vagnarna. Kuskarna byts ut. Hästfordonen försvinner mot den norska gränsen. Karolina låter läderpåsen med guld glida ned i sadelväskan.
De skålar i små glas av silver. Det är en fyllig konjak och översten smackar.
Hon har tre man förutom de två kuskarna som lugnt går mot skogsbrynet, fem synliga män. Översten drar med handsken över mustascherna. Hans spanare har sagt att sällskapet består av flera. Det finns en vagn till också, en som Karolina inte låtsas om.
Hon säljer till svenskarna, också, tänker han och håller fram silverglaset.
Karolina fyller på. Handen darrar inte. Hon släpper honom inte med blicken.
Läder går åt som smör i solsken till soldaternas utrusning. Han behöver hennes sändningar.
Översten lutar sig mot henne.
Helga: Vänta lite, nu.
Berättaren: Ja?
Helga: Kommer jag att träffa Karolina i Sigillet, bok II?
Berättaren: Din och min uppgörelse går ut på det. Dessutom dyker …
Helga: Vi var som systrar i bok I.
Berättare: Visst. Som ler och långhalm.
Helga: Om jag får önska något tillbaka från bok I är det Karolinas och min vänskap.
Berättaren fnyser: Var inte löjlig.
(Helga ger berättaren en skarp blick, sedan slår hon ned ögonen.)
Helga: Jag har läst dina anteckningar om de blodiga sidorna. De gillar jag inte.
Berättaren: Det är en blodig tid. Det är inte mitt fel. Krig betyder blod.
– De skulle bara dricka vatten, säger han och ögonen förstoras bakom glasögonen när blicken riktas direkt mot mig..
Jag sitter med händerna i knäet och rak i ryggen på kupébänken utan att förstå vad den trevlige unge mannen vill med sin berättelse. 1814 är 91 år sedan.
– Fyra soldater kom från den svenska sidan, Värmland, säger han och lutar sig bakåt på tågsätet. Fem från Norge. Brittsommarens varma strålar hade tömt dem på håg och ork. Svett simmade i kragarna, under jackorna och i skreven.
En droppe vatten, bara.
Samtidigt, kom de fram till bäcken. Konstigt nog hade de inget märkt av rörelserna på den andra sidan, enbart hört porlandet och föreställt sig silvrigt klart vatten. Att doppa huvudet i, kanske kränga av kängorna, i vilket fall svälja munfullar vatten och dricka sig otörstig. Sedan gurgla munnen från den illaluktande döden i Lier. Tvätta ur ögonens mörker av förfärligheter.
Bäcken solade sig i öppningen av al och vide och gjorde en kurva som stannade upp vattnet. Längre fram forsade det på riktigt med riktiga språng och därifrån stack blänk som påminde om sommarfiske. Och porlet pinglade som klockor. Smultrondoften steg ur marken som en drog.
De dök upp mittemot varandra. Överraskade. Bestörta.
Jag vill inte dö.
Det hände snabbt. Ett möte av blickar. Pupillerna vidgades.
En höjde en hand, en spenslig handled och smutsiga naglar.
Vänta.
Som om livet kunde ha avgått med seger, fanns ett ögonblick då det hade kunnat sluta annorlunda vid bäcken.
En samfälld önskan efter vatten, inget annat. Några klunkar med blicken ned i vattnet och inget mer.
Om det hade kunnat gå så. Då hade de försvunnit åt var sitt håll i skogen. Varken överstelöjtnant Andreas Samuel Krebs eller den svenske generalmajoren Gahn av Colquhoun fanns inom räckhåll. Krigsherrarna gjorde upp planer på kringgående rörelser och militära fällor och under tiden hade de sju soldaterna, från båda sidor känt törsten bränna i struparna.
Bondpojkarna speglade sig i varandra, grova kroppar, släta kinder, blå ögon. Så kom fruktans isande andedräkt svepande som en örfil och de handlade i självförsvar. Plumsade ned i bäcken med geväret som laddats via mynningen med slätborrade pipor.
De hade närkontakt. De hade fienden i ögat.
Men skjutvapnet hade dålig skottvidd, vinglig träffsäkerhet och sakta eldhastighet.
Skrik ersatte de spröda ljuden som funnits där tidigare. Bäcken blev röd och dess vatten
odrickbart. Skotten sårade men mördade inte med en gång. Pojkarna guppade i vattnet halvt döda och drunknade.
Kanske hade de förstått vapnens oduglighet och det var därför de hade gett sig i väg in i skogen. Arbetare hade knogat i sitt anletes svett, lågavlönande i fabrikerna, tolv timmar per dag. Arbetsinsatsen skapade en långsam död, en smärtsam förintelse i panik. Så blev de själva kanonmat för släktingars, kanske mors arbete. De kunde inte göra motstånd som sårade, som lemlästade. De blundade och sjönk och dog.
Jarl Knutsson slängde sitt gevär efter första skottet och drog sin kniv.
– Jarl var min farfar, säger den mörkhårige unge mannen på tåget och tar av sig glasögonen och putsar dem. Vi har samma namn.
Helga: Jarl Knutsson … har flera kärestor.
Berättaren: En modern kille.
Helga: Vet du hur det går?
Berättaren: Ja, då.
Helga: Blir det som jag har sagt?
Berättaren: Vad har du sagt, då?
Helga: Resan måste bli av.
Berättaren: Det blir i del III.
Helga: Det måste sluta lyckligt.
Berättare: Hm …
Jag skriver nu på andra och tredje delen av Helga Gregorius berättelse. Tidsandan och historiska händelser kommer att forma och omtumla Helga. De första decennierna på 1900-talet är lika omvälvande i tänkandet och sättet att förhålla sig till omvärlden för dem som var unga och nyfikna då som cybervärldens oanade möjligheter är i dag. Söderbergs patriarkat vittrar. Ojämlikheter belyses. Krigets skugga spökar.
Helga och jag har en lång resa framför oss.