ur Dosan Helga Gregorius berättelse

Dosan bok
Mjukband ISBN 978-91-980613-1-4
e-bok          ISBN 978-91-980613-0-7

RECENSIONER:
BTJ Häftepos 13113324
”/…/ Det är en trovärdig och flyhänt berättad historia om drömmar, om kärlek, om att vakna och om att våga.” Marie Eriksdotter maj 2013

Kulturbloggen
  ”/…/ Sigander har ett språk som, på ett underbart och hänförande sätt, beskriver Stockholm i början av 1900- talet. På ett gripande och samtidigt poetiskt vis, berättar Sigander om Helgas kamp som hustru, dotter, älskarinna, men främst som kvinna. En kvinnokamp som finns lika mycket i dåtidens kvinnor som i dagens feministiska rörelser./…/ Man kan mycket väl läsa boken som en fristående berättelse om en kvinnas liv i början av förra seklet. Sigander verkar oerhört påläst och boken ger nästan känslan av att vara dokumentär./…/ Jenny Bång  april 2013
K Simars bokblogg –11 april  Betyg 5/5
Dast Magazine – 22 mars 2013
Monic Arvidsons bokblogg     – 14 juni 2013  ”Den måste du läsa”
Tidningen Kulturen  När andra författare gör grovjobbet – intrigen! Apropå Helena Siganders Dosan, essä av Bertil Falk. ”/…/ nu handlar det alltså om Helga Gregorius. Det är inte i första hand Söderbergs roman som jag kommer att tänka på när jag börjar läsa Helena Siganders berättelse från Stockholm vid tiden för unionsupplösningen för över hundra år sedan. Det är i stället Sveriges så vitt jag vet första proletärförfattare som faller mig i tankarna, nämligen Maria Sandels Droppar i folkhavet från 1924. Helga har en likartad bakgrund som de olyckliga kvinnorna hos Maria Sandel som lever i en mansvärld, men som finner en sorts räddning i att sluta sig samman i något som liknar ett systerskap. Men Siganders berättelse lämnar snart den likheten och romanen tar steget in i Söderbergs borgerliga värld. Hon gifter sig med pastor Gregorius. /…/ ” 15 juli 2013.
30 januari 2014 Betyg 3+  Lottens Bokblogg

ur DOSAN, Helga Gregorius berättelse
Kapitel 1 – Stockholm 1901

”Du är så söt, Helga”, gnolar Carl-Evert i mitt öra när han svischar förbi.
Det ryker om hans skär. Han dansar på isen.
För mig går det inte lika fort på skridskorna. Jag håller upp kappan så gott det går. Medarna åker hur som helst med mig. Kylan kommer in i kroppen. Jag hostar, skir i bröstet av mors och fars hemmaluft. Pärlor av is rullar på kinden. Som om det är en tillfällighet i allt det stolliga drar han med handsken längs min näsa och ned på munnen. Smekningen är varligt struken och hans ögonbryn hissas upp. Vi är långt ute på Riddarfjärden utan en tanke på att ta oss tillbaka till Norr Mälarstrands kaj.
Lättsinnigt drar han bort i yrsnö. Långt bort. För långt! Mitt rop blir ett rökmoln. Några skär, han är tillbaka och säger att jag måste röra på mig. Vi gnider varandras frusna fingrar genom handskarna.
Carl-Evert har mjölig mjuk hud och hans vinterjackas ärmar är två nummer för stora.
”Vem bor därinne”, skojar jag och drar av mig handskarna och räddar mina bara händer från kalluften in till hans krusiga armbågar.
Våra ärmar trycks ihop till muffar. Kapptyget spänner och gör ont på mina underarmar. Jag låtsas inte om det. Jag pillar och trycker i hans heta armveck och han tar mig runt midjan för mina fingrar är isbitar.
”Se upp. Farligt nu!” ropar han och drar i väg med mig.
En isjakt är på kurs mot oss. Grova röster skriker. Isen bågnar. Jag sväljer en flämtning och blundar och Carl-Evert räddar mitt liv från att skäras mitt itu av medar av metall. Isjakten fräser förbi. Det är en tung konstruktion av trä och segelduk. Fören plöjer väg i himlens regn av pudersnö och runda röda ansikten under likadana mössor ropar i förbifarten. Vi tar skrattande upp ett förföljande. En annan isjakt mullrar förbi oss. En tredje!
”Det är officerare”, hojtar Carl-Evert med lysande ögon. ”Isjakt blir en gren i Nordiska spelen 1905. Det är bestämt. De visar upp sig nu. Vilken fart!”
”När börjar de Nordiska spelen i år?” frågar jag fast jag vet.
Om tre veckor i mars är det. Vi har inte kommit att tala om spelen än. Tänker han gå och titta med sina vänner studenterna från universitetet i Uppsala. Jag tittar under lugg.
Carl-Evert har inte hört frågan. Han griper tag i min hand. Vi flyger i spåren av isjakterna. Vinden lyfter farkosterna i störtflykt mot Långholmen. Seglen buktar. Officerarna styr mot solnedgången med ögon smala som bläckstreck.
Vi är tokiga som tror att det går att ta in på avståndet. Vi ger upp, andfådda och rusiga. I en böj vänder vi tillbaka mot Rålambshov på Kungsholmen. Verkstäderna växer upp där i en egen stad med bodar och hus och gränder omgivna av orörd natur; klätt i sockervitt, en bländning i den sista solen. Bolmande fabriksskorstenar är smala som cigarretter; eldkanter som brinner ut i det dalande mörkret. På det här avståndet hörs inga ljud av maskiner och hästar och människor som sliter och knogar.
Syssling Karolina bor på Kungsholmen. Att gå till henne från mig på Drottninggatan tar evigheter i vintervädret. Spårvagnen är inget att förlita sig på när det är isvallar på gatorna. Att åka skridskor är en annan sak.
Jag ska åka skridskor nästa gång, tänker jag. Promenera först till Tegelbacken och därifrån elegant …
Pang!
Jag störtar. Armar och ben flaxar ut från kroppen. Jag plogar vallar av snö framför händerna.
Hur ser jag ut? Hatten på sned, så klart. Kappan och klänningen uppdragna mot knäna. Det får inte ske! Jag rullar runt och drar i kläderna. Borstar och hickar. Mina handskar är stela. Carl-Everts med. Han får upp mig efter två försök. Han säger att jag är söt som socker.
”En riktig sockerflicka!” fortsätter han och gör gester utefter sin kropp för att visa på att socker inte betyder socker.
Jag är en snögubbe! Först börjar jag skratta, det rår jag inte för. På fötter igen, skyler kappan mina ben med snörkängorna som skridskomedarna är fästade vid med remmar. Sedan kastar jag ett öga mot Carl-Evert.
Han har sett. Vad vet jag, upp till knäet. Skrattet blir ett tjut. Låt mig dö.
Jag slår händerna för ansiktet och kan inte stoppa stirriga ljud som river upp genom halsen och låter som en fågels skrik.
”Men, hallå, Helga. Stå still. Det var väl inte farligt. Tyst, nu.”
Resolut sopar Carl-Evert bort det mesta av snön. På ryggen är det ingen tvekan, stora svepande drag som puttar mig framåt på isen. Jag blir stel som en eldgaffel. Framifrån stryker han från mina axlar från halsen och utåt. Jag blundar och stänger munnen trotsigt för att inte få i mig något som flyger omkring. Sedan märker jag att han böjer sig och ruskar försiktig på kappfållen.
Jag smygtittar på honom. Hans ögonlock är halvt nedfällda, kinderna röda av vädret och vinden, aningen blå om läpparna för han fryser. Det finns inget mörkt omkring honom som om han tycker att jag väckt uppseende och generat honom.
Det är säkert för att han är liberal, tänker jag förläget och tryggt på samma gång. De liberala har en modern syn på…
”Hoppsan!”
Med några skär är han två, tre meter ifrån mig och skrattar till för jag duger nu, signalerar han. Han drar in snor i näsan medan han borstar av sig själv på armarna och skakar på axlarna.
”Varm choklad”, säger han och är tillbaka vid min sida. ”Det måste vi ha. Ser du vimpeln därborta. Dit ska vi.”
Våra blickar möts. Hans avvaktande med en skälvning i ögonrundeln som jag inte ska se. Jag nickar frimodigt. Vi åker hand i hand, ensamma på isen. Solen har fallit under vegetationen på holmarna bakom oss. Dimmor stiger upp i himlen som med ens blivit mjölkvit. På land är verkstäderna förstummade av köldchock, stelfrusna, likbleka.

Chokladens osynliga kondens fuktar nästippen. Vi har krupit ihop vid ställets enda värmekälla; en svart ugn med en plåtskorsten som försvinner upp i takets mörker. I väggarnas fyra gluggar draperar sig ett ofärgat ljusdis som döljer världen utanför och ger oss skydd. Det passar mig bra. Jag vill för allt i världen inte bli sedd med min student. Studenter sägs ha nymodiga idéer. Om jag blir sedd kan någon tro att jag dras med i ett vilt och omoraliskt leverne för att jag inte kan värja mig.
”Mår du bra?” säger Carl-Evert.
”Jo, då.”
”Du är ganska tyst. Det är olikt dig.”
”Det är kylan, Carl-Evert.”
Jag är stelfrusen. Klädtyg och sömmar river i huden. Jag hör rispandet när jag rör mig. Förmodligen kommer jag att få djupa revor på kroppen, blodspår, som äventyrare vid Nordpolen får skavsår som de inte känner av under marschen och nästan dör därför. Mina fötter är domnade. Käkarna tröga. Jag blir sömnig och skulle helst vilja luta mig mot väggen och blunda.
Jag maskerar min trötthet genom att smaka en klunk. Sedan blåser jag i koppen och dricker upp alltihop. Chokladen är söt och vattnig, inte den krämiga fylliga sorten som jag dricker hemma hos Karolina. Den chokladen gör oss smala. När vi druckit ett par koppar orkar vi varken mat eller kakor. Jag säger inget om konsistensen till Carl-Evert. En student har inte mycket pengar och Carl-Evert har räddat livet på mig som bjuder på flytande värme. Jag känner vätskan spräcka iskristaller i min kropp. De dras ned i magen och det kurrar och väsnas. Jag ljudar ooo och drar koppen på bordsskivan för att överrösta.
Carl-Evert gungar fram och tillbaka med rynkad panna. Jag vet inte om det är för att han tänker på något speciellt eller för att det smärtar i tårna då de värms upp.
Tystnaden mellan oss känns inte besvärande till en början. Den äter upp serveringbarackens ljud; det vinande draget, knastret från vedpinnarna i ugnen, vår andfåddhet. De där stora ljuden blir mikroskopiska för vi sitter nära varandra och har haft roligt. Sedan börjar det vanliga pockandet inom mig. Öronbedövande blir de hundra frågorna som trängs i min hjärna och pressar sig ned i munhålan. De tippar omkring på tungspetsen men hämmas dels av att jag hackar tänder, dels av serveringsmadamens fiskögon, blanka kolsvarta pupiller som gör mig osäker.
Jag vet att passa mig för att börja resonera om det orättvisa. För rätt är det inte. Pojkar har företräde. En flicka behöver vara i fin form för att orka uppskatta då hon hör de hämningslösa diskussionerna om frihet, om åsikter om unionen Sverige-Norge och om vad man ska tro på, som de unga männen för på gymnasier och universitetet. De verkar leva på en annan planet än jag. De väljer och vrakar på att bli officerare, något i departementen och till och med statsråd i framtiden. Vilken dumbom som helst!
”Drog jag ut dig för länge på isen?” säger Carl-Evert ångerfullt och nuddar mina fingrar.
En puls slår sig in i min isskrud.
”Inte alls, det var härligt!” säger jag med blicken rakt fram. ”Isjakterna var fantastiska. Vilken tur att vi fick se dem.”
”Tur för dem att de fick se oss! Vi åker lika bra som fröken Emma Sjöberg och herr Christian Soldan.”
Jag skrattar, jo det var just en fin konståkning!
”Vet du att de ställer upp i Världsmästerskapen i konståkning?” Carl-Evert snubblar över orden. ”Tävlingen är flyttad hit till de Nordiska Spelen för att drottning Viktoria har dött i England. Vill du gå med mig och titta på spelen? Militär fälttävlan och fältskjutning och de liknande tävlingarna är inget för dig. De två skidhjältinnorna tänker jag på.”
”Det vill jag.”
Rynkorna i Carl-Everts panna är putz weg. Han gnider belåtet läpparna mot varandra. De får färg. Jag ser rakt in i hans skimrande ögon. Ögonfransarna är långa, vita och täta. Huden glänser som penslat bröd. Stelheten i våra kroppar är borta. Pulsen dunkar vid hans tinning och mitt hjärta sitter i halsgropen.

Kapitel 2

Mors röda blod överrumplar oss båda. Hon stirrar ned i näsduken. Hennes kvävda hosta ekar i mitt huvud, hårt och yrselframkallande. Jag borde ställa mig upp och skrika på hjälp. Tvärtom klamrar jag mig fast i kyrkbänken och knystar inte om katastrofen. Vi gör vårt bästa mor och jag att inte ge den plats.
Hon skulle hata mig, annars. Pengarna hon får av borgarfruarna för sina delikata småkakor och småbrödet vill hon för allt i världen inte riskera.
När mors kramper tonar bort riktar vi ögonen mot koret. Hennes trötta gamla själ i det fyrtioåriga skalet finner något att haka fast tillvaron i bland krusidullerna i Jakobs kyrka. Altardukens breda utsmyckning. Silvrets glans i ljuslågorna. Hon har förmågan att lugnas av sådant där. Det kallas tro.
Inte jag.
Hon rosslar. Luftombytet retar i mors luftvägar; januarivinden därute med snödrev och ispiggar som kolliderat med det sammanpressade gudliga i kyrkan.
Om jag bara dög till att lindra hostan eller stoppa den. ”Drick den här tinkturen, mor”, skulle jag säga. ”Tre gånger om dagen i en vecka.”
Min stärkta vita sjuksköterskedräkt skulle prassla lugnande då jag la min svala hand mot hennes heta panna. En klocka fastsatt i en klämma på mitt bröst skulle visa att tiden läker sjukdomen. Ingen anledning till oro. ”Det onda kommer att ge med sig, det säger doktorn. Vila nu.”
Det kan hända en dag.
Jag ser den dagen framför mig så levande att jag halvt reser mig i kyrkbänken för att se till nästa patient då mors sura andning ekar i öronen på mig.
Mor kämpar mot ett hostanfall. De innehållna skrällarna växer till outhärdlighet i mors lungors inflammerade lober. Kittlar luftstrupen. Tjocknar i struphuvudet och tvingar upp svalget i sin framfart. Mer blodslem kommer i näsduken. Jag stelnar i en böj framåt och bläddrar i psalmboken.
Jag har sett en gräslig illustration av sjukdomens förlopp i en artikel i Idun. Varför händer det oss?
Det är inte mors fel, vill jag säga och försöker nå hennes krokade armbåge. Hon vänder sin svarta ryggsida mot mig. Det är hennes sätt då det gäller det kroppsliga. Jag lyssnar efter det visslande ljudet som kommer ur hennes näsa. Det låter oberört, som vanligt.
Vi talar aldrig om att hon är dålig. Det är far som är sjuk. Därför får han garveriets luntor som ska räknas igenom hemburna av en springpojke med vind under fötterna. En otäck slyngel. Han andas in vår olycka med öppen mun och stirrar fräckt på mina bröst då han räcker över pappershögen inlindad i brunpapper. Jag säger inte ett ord till honom om blicken, fast inom mig stiger ett illvrål. Han anar det och flinar. För vad kan jag göra? Bakom dörren som jag smäller igen hör jag hans triumferande busvisslingar då han skovlar sig genom gårdssnön och ut på Drottninggatan.
Han tror att han vet något om mig. Vilken luns!
Jag som går på tå för Döden.

Mor andas i små puffar för att stävja hostan. Jag ser ansträngningen. Hennes kropp skakar i oregelbunden takt mot bröstets höjningar och sänkningar. Hjälplöst flackar jag med blicken mot korset.
Den ledbrutne korsfäste har sänkta ögonlock.
Titta hit! Lyssna då. Det onda har blivit värre för slemmet är rött i näsduken. Om hon går sönder… nej, nej, inte mor.
”… se sanningen i vitögat…” dundrar pastor Gregorius från predikstolen.
Tyst, skriker jag emot, inuti mitt huvud. Inget får hända. Jag är för ung för död, sjutton år. Gud, om du är allsmäktig som de säger, låt allting vara som det är.
Jag blir raspig i halsen så att det gör ont i huvud och i öronen av mina hetsiga tysta böner som överträffar pastorns monotoni, sången, orgeln men inte lockar fram Gud ur hans oerhörda frånvaro.
Snälla, mor är sjuk! Far har det värre. Hans stenlunga väger ett ton och fängslar honom i en stol om dagarna.
Mor ger mig en vass blick. Vi, visar inte hur vi har det!

Kapitel 3

”Karlar tänker kortsiktigt”, suckar Tvätt-Anna när mor och jag hämtar tvätten och Tvätt-Anna kommer in på unionsbråket. ”De viglar upp folk och ställer till krig. Sedan blir de överraskade när livet har en ände och soldater dör. Unga pojkar. Kvinnor skulle sköta det där bättre.”
”Kanske det”, säger mor och stampar med fötterna för att hålla värmen vid kaminen.
Det trycker på i min mage. Jag mumlar om utedasset och skyndar mig dit. Jag skulle vilja säga ett och annat som kvinnorna kunde göra på 1900-talet som börjat. Den moderna tiden! Men jag skallrar tänder på dasset i iskylan och får inte ur kroppen det som tränger på. Det är inte meningen att jag ska höra vad de säger, heller.
”Karlar mognar inte som vi kvinnfolk”, slår Tvätt-Anna fast och jag föreställer mig hur hon klipper mot mor med sina gnistrande pepparkornsögon. ”Vi lägger märke till orsakssammanhang redan som små flickor”, fortsätter hon och mor vrider sig som en mask för orden som är politik. ”Fick vi något att säga till om skulle det bli ändring. Vi är levande kompromisser och saknar stolthet. Med fruntimmer vid makten skulle Sverige–Norge skötas i all vänskaplighet utan krig och elände.”
Mor säger ”såja, såja, fruntimmer har sitt att sköta”.
Tvätt-Anna söker med blicken över tvättlinorna som är fulla med rentvättat. ”Ja, det har vi verkligen. Först menstruerar vi och föder barn och föder upp dem tills vi alldeles skrumpnar ihop. Därefter blir vi lämnade av barnen. Gubben dör. Fast det är en befrielse. Man har bara sig själv. Även om det bara finns smulor på bordet är drömmarna intakta. Man börjar från början. Bara karlarna höll fred i världen kunde det livet bli ett nytt. Ett självständigt liv!”
Mor gnider sina armar medan Tvätt-Anna lägger vår torra tvätt i mors korg.
”Det är den där skapelsen de slänger omkring med som ställer till det”, fortsätter Tvätt-Anna. ”Är spjutet inte vasst nog blir de rent farliga. Suputer och kvinnomisshandlare. Ger sig på barn och djur. Skyller på Gud, djävulen och politiken för vad de ställer till med.”
”Löskekarlar känner man igen på långt håll och kan stiga ur vägen för. De rara karlarna däremot är …”
”Det har hon rätt i, Signe”, avbryter Tvätt-Anna och det enträgna i rösten blir klart som isvatten. ”De farligaste är de andra, de lömska. De tar kvinnor i sitt våld utan att höja rösten. De kan språket, se. De ser till att lagen böjs till deras fördel. Sedan vet man gott vem som blir syndabocken, fast bocken själv borde straffas.”
”Inte ska vi stå här och tala om sådant, Anna. Det passar sig inte. Helga kan höra från bekvämligheten. Berätta i stället vad hon tänker göra nu med smulorna på bordet. Jo, säg. Jag ser att det är något.”
Jag trycker upp dassdörren till en springa.
Tvätt-Annas humör växlar som kastvindar. Nu är hon mild. Hon håller upp händerna framför ansiktet och bökar och luktar i dem. Minnet av jord hittar hon mellan fingrarna och hennes röst blir smeksam som en sommarbris.
”Jag har skaffat mig en trädgårdslott. Jag har odlat grönsaker och sålt på torget på lördagarna tills säsongen var slut i höstas. Det kommer att utvidgas. Tvättandet är för de unga, ser Signe. Inte kan jag hålla på många vintrar till. Då måste jag ha en sparad slant att leva på. Andersson sa att jag var oduglig till det mesta. Nu är han död. Nu ska han få se på andra bullar!”
Tvätt-Anna är på vippen att utveckla sina planer och säga något om ekonomi och friheter. Mor vänder bort huvudet. Tvätt-Annas smala läppar kniper ihop och gröper in över platsen i munnen där tänderna fattas. Hon vänder på klacken och går längst in i sin tvättbod efter det stärkta som ska ligga överst i korgen.
Jag är klar på dasset. Jag slamrar ut genom dörren och sätter på mig en min av att inget ha hört.
Tvätt-Anna lägger ned sakerna omsorgsfullt. Sedan drar hon på sig ett par fingerlösa vantar mot kylan och sätter händerna i sidorna.
”Pastor Gregorius är i karriären”, säger hon frankt mot mig.
En hisnande känsla drar genom mig och jag kan inte ta ett enda steg.
”Femtio år är han, vår präst i församlingen. Änkeman i knappt ett halvt år om jag räknar rätt. Tillräckligt länge för att vara snarstucken med det sinnliga, Helga. För inte ens hans skapelse tror på de där gudsnådeliga rättesnörena när det kniper till. Lockelsen blir stark för en enspännare under bolstret hemma i sängen, tro mig. Akta sig för fagert tal från honom. Hon ska ta hans ord med en nypa salt, lilla vän.”
”Skäms Anna, tala så inför flickstackaren”, ropar mor med kinder som glöder.
”Jag har ögon att se med”, säger Tvätt-Anna varnande till mig innan hon vänder sig till mor. ”En präst är en karl som alla andra. Jag har sett saker. Särskilt drevet av höga herrar som går till stackarna i rucklen på malmarna och till flickpensionen på Tegnérgatan. När kopulerandet är avklarat håller de varandra bakom ryggen i hemliga brödraskap. De skyller kommersen på att kvinnor inte vill annat. Att de är skapta för … De låtsas inget kunna göra mot misären.”
”Här”, säger mor. ”Ta sina slantar. Tänk sig för hur hon pratar.”
Mor och jag går genom porten på Kråkgränd och rakt ut i ett snölandskap på Österlånggatan; fruset, gnistrande, mer gastkramade kallt än på många år. Dagen sluter sig. Slottet blir en mörk skugga i diset. Smutsiga spår i snön på Drottninggatan blir issteg som vi snubblar fram i. Rök ur värmespisar stiger rakt upp i himlens gråhet, en nyans mörkare. Huslängornas gluggar är igensatta. Stockholm tystas av kylans förtryck. Hötorget är en öde vidd. Tunnklädda barn och svartklädda änkor träter ordlöst om frusna brädstumpar, rovor och lump då en hästkärra med stinkande latrinlast får oss alla att vika undan. Hästarna sliter i halkan. Ögonvitorna vänds upp. Dasslukten sveper över oss men kusken förändrar inte en min. I mungipan har han en pipa. Den verkar fastfrusen.
Mor och jag dämpar våra röster där vi pulsar framåt och försöker hålla balansen på skaren mellan hjulspåren. Till slut säger vi ingenting. Mor skakar på huvudet som om hon går igenom vad Tvätt-Anna antytt om prästens leverne. Mor är illa berörd men jag kommer inte på något sätt att få henne att prata ut.
Allt om prästen berör mig illa. Att tala om honom är att bereda honom företräde anar jag och får panikstrålar i kroppen. Något pågår. Mor och far säger jämt åt mig att niga vackert för pastor Gregorius. Det vet jag väl ändå. Han har lovat dem att hålla ett vakande öga över mig, säger de.
”Du kan anförtro honom allt”, säger mor. ”Vänd dig till honom, när vi inte… orkar mer.”